Kultur & underhållning
En meta-take på Netflix-dokumentären The Great Hack
I den nya Netflix-dokumentären The Great Hack får vi veta att den användardata som lagras av Facebook, Amazon, Google och andra techjättar nu är mer värd än all olja på jorden. I ”rätt” (eller ”fel”) händer kan den användas för att sälja på oss nya produkter eller rösta på ”rätt” (eller ”fel”) kandidater i val.
Företaget Cambridge Analyticas affärsidé var att på ett tvivelaktigt sätt samla in en stor mängd data, främst från Facebook, och sedan använda den i syfte att påverka politiska val. Bl.a. anlitades företaget av Trump-kampanjen i presidentvalet 2016 och av Brexit-sidan i EU-valet i Storbritannien och kunde på så sätt få “rätt” människor (persuadables = möjliga att påverka) att rösta ”fel” – vilket är ett av problemen med The Great Hack, för kraften i att selektera och ”manipulera” människor tycks bli ett problem först när det används av ”fel” människor (att Obama använde data från sociala medier framgångsrikt redan 2010 nämns exempelvis bara i förbifarten).
Frågan jag ställer mig genom hela The Great Hack är dock om det inte finns risk att vi överskattar kraften av big data. För det andra problemet med filmen är att den inte ger några som helst bevis på hur stor inverkan de här kampanjerna verkligen hade i de här valen? Är man cyniskt lagd kan man få känslan av att hela mänskligheten förvandlats till robotar vars val och beteenden helt styrs av vad techjättarna och deras annonsörer förser oss med för information. Men de memes och YouTube-klipp som flimrar förbi som exempel på djävulusisk propaganda hade de flesta hjärnor filtrerat bort som spam på 0.0001 sekund. Kanske får all data-hype oss att underskatta kraften i det genuina? De flesta kan lära sig att sjunga men ingen kan lära sig att sjunga som David Bowie, om ni förstår vad jag menar?
Att därför skylla Trump och Brexit på riktade Facebook-annonser känns väl enkelspårigt. Om inte annat är ju den alternativa högersfären full av exempel på foliehattar som klarar sig OK för egen maskin, t.o.m. bannlysta av de största sociala nätverken.
Så till den utlovade meta-taken. Har ni någon gång ställt er frågan varför Netflix egna produktioner känns lite förutsägbara och uddlösa? Det beror på att allt ifrån val av skådespelare, regissörer, innehåll och manus görs utifrån en big data-infrastruktur som till och med skulle göra Facebook avundsjuka. Så lite ironiskt är det att en dokumentärfilm om hur användardata kan missbrukas är skapad av ett företag som sitter på kanske den största mängden data själva. Så ni har väl läst Netflix personuppgiftsvillkor?
27 juli
